Kom du inte längre än såhär? – Jag kom precis så långt jag ville!

Tältet var helt fullt när #ungapålandsbygden höll sitt seminarium i Ideella trädgården i Almedalen. I panelen fanns representanter för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna som kompletterades av fyra unga, engagerade landsbygdsbor. Moderator Julia Falkman (U-land) guidade panelen genom seminariet som engagerade genom frågor om normer, klyftan mellan ungdomar och vuxna och allmänna landsbygdspolitiska frågor rörande exempelvis tillgänglighet och energiförsörjning. Politikerna var genuint landsbygdsintresserade och pålästa, något som låter självklart men som långt ifrån alltid är fallet när landsbygdsfrågor diskuteras.

Mot seminariets slut släpptes publiken in i diskussionen och min uppmärksamhet fästes särskilt vid en fråga. Frågan är inte utmärkande för personen som ställde den, utan är någonting som ofta lyfts när unga på landsbygden diskuteras. ”Men varför tror ni att jag skulle stanna kvar på landsbygden, det finns ju ingenting att göra där?”. Jag fastnade vid uttalandet därför att det berörde själva meningen med seminariet, just det som #ungapålandsbygden arbetat med att uppmärksamma hela veckan. Det handlade om storstadsnormen. För vad är det egentligen frågan säger? Vad är det man inte kan göra på landsbygden? Det som egentligen sägs är: ”På landsbygden kan man inte göra alla de saker som man kan göra i staden”, ”på landsbygden kan inte ungdomar göra det ungdomar vill och ska, för ungdomslivet finns i staden” och just detta, bilden av att ett riktigt ungdomsliv levs i staden, är en viktig komponent i storstadsnormen. I och med att staden blir platsen för ungdomsliv, dit unga ska flytta för att förverkliga sig själva och sina visioner, kan inte landsbygden bli annat än bristfällig. Så länge ungdomsliv likställs med stadsliv blir unga på landsbygden de som inte orkade ta sig därifrån, eller de som ännu inte har åldern inne för att lämna. Normen kommer till uttryck genom kommentarer som ”Det finns ingenting att göra!” och ”Här är så tråkigt, inte konstigt att ingen vill bo här”. Att det är ett uttryck för en norm märks tydligt när frågan konkretiseras: Vad är det du inte kan göra här? Handlar det om att du inte trivs med dem du umgås med? Handlar det om att det inte finns någon shoppinggata? Handlar det om att det inte finns några nattklubbar?

Konkreta frågor går ofta att finna lösningar på. Att inte trivas med sitt umgänge kan ske oavsett var man bor och även på platser där det finns många andra alternativa umgängen är det inte säkert att man kommer i kontakt med eller trivs med dessa. Shopping på internet har kommit långt och kan skickas hem eller hämtas ut på macken eller ICA, i byn eller inte långt därifrån. Nattklubbar är sällan ett alternativ för de många unga som inte har åldern inne och även landsbygdsbor kan åka in till krogen ibland. Dessutom är det fullt möjligt att skapa alternativ till nattklubbar utanför staden. Många konkreta frågor går att lösa, men det är inte riktigt det frågan handlar om. När storstadslivet blir norm blir landsbygden inte bara bristfällig. Stad och land har olika mycket av olika tillgångar, men när storstaden blir norm osynliggörs landsbygdens tillgångar. Olika platser, oavsett om de är städer, landsbygd, glesbygd, småsamhällen eller en ensam stuga i en fjälldal har olika tillgångar och olika brister. Det gäller alla platser. Och det är då frågan ”Vem vill stanna här, det finns ju ingenting att göra?” blir så fel. Det finns saker att göra oavsett var man bor. Det är bara inte samma saker. Människor, även unga, utgör en stor mångfald. Detta har vi fått höra på flertalet seminarier under Almedalsveckan. Olika människor vill olika saker, olika unga vill olika saker. Då är det väl fantastiskt att vi har en mångfald av platser som erbjuder olika möjligheter, runt om i landet? Alla unga vill inte bo i en storstad. Alla unga vill inte shoppa eller gå på nattklubb och det är viktigt att vi erkänner att dessa lever ett lika fullgott ungdomsliv som de som vill dessa saker. Alla unga vill olika saker med sina liv. De är unga och de lever sitt liv, sitt ungdomsliv. Så låt dem då göra det. Och gläds åt att alla inte vill göra samma sak och bo på samma plats. Det är det som så fint kallas mångfald. 

Sofia Carlfjord